sofieanderssson.blogg.se

varning för ett lite halvsjåpigt inlägg, men ändå något som borde skrivas. p.s. långt kommer det bli också. d.s.

 

våren 2008, sista terminen i åttan, började jag plötsligt bli väldigt törstig. och så behövde jag springa på toa stup i kvarten, bokstavligt talat. jag kommer ihåg en tidig sommarkväll när jag var ute med mina kompisar, vi var på stranden och skulle sätta oss ner på piren för att äta. och det jag kommer ihåg är hur mycket jag behövde gå på toa. och när de sa att "men sofie, du gick ju precis på toa" så var det kanske något jag borde börjat tänka på. men för mig fanns det bara att behövde man gå på toa så gick man på toa, inget mer med det. 

 

sen började jag gå ner i vikt, runt sex kilo på två veckor, och ibland flimrade det framför ögonen på mig. och jag var ju faktiskt törstig konstant, och jag kissade ju flerafleraflera gånger om dagen. det var då jag började förstå att något inte var som det skulle. så jag pratade med mamma, som är sjuksköterska, om det och så sa hon att hon inte trodde det var något. så som hon brukar säga, och oftast har hon ju rätt. men jag var ganska bestämd på att det var något som inte stämde, så då sa hon att jag skulle gå till skolsköterskan och få be att ta ett urinprov, innan det skulle bli sommarlov och allt. sagt och gjort och med mig hade jag maria. skolsköterskan sa att jag hade ett väldigt högt blodsockervärde och att det kunde betyda flera olika saker men att jag skulle gå direkt till sjukhuset. det gick väldigt långsamt på vägen dit och jag hann tänka om och om och om igen.

 

när jag var där fick jag veta att jag hade diabetes. typ 1, den där som unga får. jag kommer inte riktigt ihåg allting, men jag kommer ihåg att jag var själv när jag fick veta det. och att jag satt tyst, och över mina kinder föll tårar, mitt emot en läkare som inte ens försökte trösta. jag var fjorton år och han hade precis sagt att jag hade diabetes, en sjukdom som jag skulle leva med resten av livet och just då hade jag ingen mamma eller pappa bredvid mig att krama eller gråta hos. 

 

en stund senare kom pappa och hämtade mig och läkaren sa samma sak igen och så åkte vi i pappas jobbebil, den där stora blåa som luktar järn, till sjukhuset i ystad där jag skulle läggas in. och under hela tiden var det en sån konstig stämning, för jag hade just fått veta något livsändrande men jag visste inte vad det betydde och jag kunde, ville, inte längre gråta. 

 

jag kommer inte riktigt ihåg vad mer som hände när och hur, för det var mycket jag inte förstod och jag hade inte tidigare hört så mycket om diabetes. men sen var mamma plötsligt också där, hon jobbar på sjukhuset, och jag lades in på sjukhuset på barnavdelningen och jag hade mitt eget rum med en egen tv och min läkare var otroligt bra och pedagogisk. 

 

och jag var lugn och tog till mig det som sades. min läkare sa att jag var duktig och att de aldrig haft någon som varit så lugn och förstående. att jag nästan var för lugn. men ändå var jag rädd när ingen såg. annars var jag bara tapper, för vad annars skulle jag göra. första natten grät jag mig själv till sömns och skrev en liten lapp "jag älskar er" till familjen och gömde den under kudden. i fall att. för jag visste ju inte vad något betydde. för det de sa till mig verkade ju inte så farligt. att jag skulle ta insulin för att hålla mitt blodsocker i schack, äta nyttigt, motionera så skulle det vara det. ungefär. och jag antar att jag inte riktigt trodde dem. för att jag på grund av min diabetes kan drabbas av blindhet, tidigare död, hjärt- och kärlsjukdomar, fotbesvär, nervsjukdomar, syraförgiftning, ledproblem, njurskador, flertalet olika tandproblem, sköldkörtelproblem, glutenintolerans - ja, ni fattar, en hel del skit -  det var det ju ingen som sa. men hur säger man det till en naiv liten fjortonåring? 

 

jag stannade på sjukhuset i nästan en vecka. fast jag fick permission på skolavslutningen. alla andra hade klänningar på sig och det hade jag med, men över min klänning hade jag en långärmad tröja för att täcka mitt patientband. för över några få nätter hade jag gått från att vara frisk till att ha diabetes. och det tar fortfarande emot att skriva att jag har en sjukdom, men det har jag ju faktiskt. även om det är en som är betydligt enklare än andra att leva med. 

 

dagen efter fyllde min kusin år så jag ringde och gratulerade henne från sjukhuset. "och just det ja, jag har diabetes.", sa jag och skrattade till lite. men ändå med en liten tår i ögat. och hon trodde inte på mig först, men förstod det sen. och hon frågade hur det var och sånt och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. bra? nej. jag var för liten då och ändå var jag äldre än andra när jag fick min diabetes. 

 

det är inte att leva med diabetes som att leva med andra sjukdomar. jag behöver inte kämpa för att ta mig genom dagen. men det är inte alltid lätt, vilket folk verkar glömma bort ibland. särskilt inte när folk säger "ska du verkligen äta det där, du har ju diabetes!" eller när de tror att "diabetes, det får man minsann om man äter för mycket socker!" eller när mitt blodsockervärde blir så högt att jag klunkar en halvliterflaska vatten och ändå fortfarande är törstig. eller när jag vaknar upp kallsvettig mitt i natten och måste gå upp och äta fast jag ska gå upp klockan fem nästa dag för att åka till jobbet. eller den gången när jag vaknade på morgonen och var så låg att jag trodde mitt blodsockervärde var högt. och jag försökte ta insulin, men jag fick inte till det (det ska man inte göra om man är låg alltså). och jag försökte prata, men det var ingen som kunde begripa vad jag sa. och jag försökte byta grejer till min insulinpump med en gaffel. och när jag spydde upp allt socker som alla försökte proppa i mig. då var det fan i mig inte lätt.

 

ja, om ni läst igenom hela så säger jag starkt jobbat! och tackar för det. jag ursäktar för den långa texten, men jag kan ju också säga att den skulle kunnat bli tusen gånger längre. jag kom på att jag aldrig riktigt berättat för någon hur det såg ut i mitt huvud under den tiden, för jag skulle ju vara så stark att jag helt plötsligt blev för stark. så nu står det här. nästan allt i alla fall.

 

nu ska jag sova. puss!